Helsingborgs Jazzfestival 1994

Två tenoristattraktioner från USA gästade Jazzfestivalen augusti 1994. Joe Henderson med amerikansk komp på Parapeten, basisten George Mraz, pianisten Bheki Mseleku och Al Foster.
Scott Hamilton på Långvinkeln med Arne Maltéus Trio, Dage Jonsson piano, Niels Præstholm bas och Arne Maltéus trummor.
Utdrag ur Lennart Franks recension i Helsingborgs Dagblad den 2 augusti 1994:

"Jazz med vass sax - Tenorjättar i final
Taklyftare
Om Henderson-diggarna på Parapeten fick finna sig i att ”underbart är kort”, var den fulltaliga publik som kommit för att uppleva Scott Hamilton på Jazzklubben betydligt mer lyckligt lottad.
Tillsammans med Dage Jonsson, piano, Niels Præstholm, bas och Arne Maltéus, trummor, bjöd Scott på två rejäla set fyllda med swing som höll på att välta den anrika bygggnaden.
Det var full gas från början i klassiker som Pennies From Heaven, Chelsea Bridge, All The Things You Are, East Of The Sun och en rad andra lättidentifierade standards.
Medan man på Parapeten skulle kunna höra den berömda knappnålen falla, hade det krävts minst en kvartersbomb för att överrösta jublet på Jazzklubben när Scott och trion gång på gång lyfte taket med sin totalsatsande stå-på-musik.
Roligare än så kunde inte jubileumsfestivalen avslutas."
Lennart Franck

---

På turné med Berndt Egerbladh 1992
Berndt Egerbladh piano, Niels Præstholm bas, Arne Maltéus trummor
Citat från konserterna i Halmstad på Jazz i Halmstad och Höör Jazz i Höör.

Jazz i Halmstad på Tre Hjärtan

”Åter publiksuccé på Tre Hjärtan, På scenen framträdde i tisdags den från TV kände pianisten och entertainern Berndt Egerbladh. Vid sin sida hade han två utmärkta musiker söderifrån, nämligen batteristen Arne Maltéus från Helsingborg och den högklassige basisten Niels Præstholm från Kongens By. De båda sistnämnda har under de senaste åren gästspelat i Halmstad….
..Maltéus understödde smakfullt med sina vispar på pukorna och i kodan spelade Præstholm virtuost med stråken. ….
…Kvällens underhållning nådde sådana höjder, att publiken säkert skulle vilja lyssna till denna fantastiska trio inom en inte för avlägsen framtid”.

Hallandsposten 22 oktober 1992 Stig Hansson

Höör Jazz i Höör

”Höör. Det var längesedan jag hade en så rolig kväll som den Berndt Egerbladh bjöd på i Höör Jazz klubblokal…
… Att han är en kunnig pianist behöver knappas ordas om. När han som denna gång har två så mångsidiga jazzmusiker vid sin sida som trumspelaren Arne Maltéus och bassisten Niels Præstholm skall det mycket till för att gå snett.
…Ett solorussin vill jag plocka ur den 'den goda kakan', Arnes trumsolo i klassikern Cute. Det behövs inga öronbedövande attacker mot trumskinnet så som många yngre trummisar tror för att skapa dokumenterande trumspel. Kunnandet sitter i att anpassa volym och teknik. Arne om någon gör verkligen musik av sina solopresentationer."

Gösta Nydahl

---

Folk o Familj Helsingborgs Dagblad Tisdag 26 juni 2001

"Grattis Arne Maltéus
Aktuell: 65 år 26 juni
Funderar på: Varför inte alla människor klappar takten på slagen två och fyra.
Är glad för: Att slippa syssla med musik där pengarna är styrmedel.
Beundrar: Trumslagaren Elvin Jones och saxofonisten Flip Philips.
Gillar mest att göra: Andra glada.
Läser just nu: Garp och hans värld av John Irving samt High Fidelity av Nick Horn
Plötsligt blir han tyst, tar av glasögonen och torkar en tår. Samtalet har glidit in på detta med vänner och nära relationer.
- Vi är en grupp på fem killar som träffas regelbundet sedan 45 år. Det är otroligt. Och nuförtiden när man möter nya människor och blir vänner så känner man stor tacksamhet. Vänskap är fantastiskt.
Nästa gång när rösten tjocknar förklarar Arne på sitt öppna sätt:
- Jag är så fruktansvärt blödig. Därhemma har jag en usel B-rulle med ytlig sentimental handling och varje gång jag ser filmen gråter jag hejdlöst. Kompisarna tror mig inte men ingen vågar se filmen med mig.
Arne Maltéus är en av Helsingborgs mest kända profiler. Som ordförande i stans jazzklubb syns han ofta. Och som trumslagare med egna små grupper är hans mustasch känd i vidare kretsar än vad Helsingborgarna anar."

---

”Folk det svänger om”
Bildjournalen Sveavägen Stockholm 1959

"Ung kapellmästare!
Tjugotvåårige Arne Maltéus är en yngling det verkligen svänger om. Han spelar batteri i sitt eget band och har piano, gitarr och bas som biinstrument. Sen en tid tillbaka är han egen kapellmästare på Restaurang Tre Kronor i Stockholm, där han med sin trio svarar för dansmusiken. På dagarna ägnar han sig åt reklamteckning."

---

MITT HELSINGBORG
”Jag kunde få det att svänga” - Vårt Helsingborg, nr 1, februari 1998.

-Ta god tid på dig, säger Arne Maltéus, jag kan snacka som fan.
Så rätt. Jag stiger in i det vackra gamla huset i Östra Ramlösa vid lunchtid. När jag trampar tillbaka mot stan har det börjat skymma. I bakfickan har jag ett gott stycke svensk jazzhistoria.
Huset vore värt ett eget kapitel. Det är snart 100 år gammalt och känns som en släktgård, men har bara varit i Arnes ägo sedan början av 60-talet. ”Farmorsrummet” genomsyras av det förgångna. Porträtten av anförvanterna hänger tätt på väggarna, möblemanget stammar från anno dazumal.
- Jag älskar det här stället. Man behöver ett andningshål. I Stockholm var det seglingen, här har det blivit huset och mina bilar säger Arne och nickar bort mot verkstaden.
Men det var ju inte därför jag kom. Snart har vi parkerat oss på andra våningen , i huvudsak ett enda stort rum med snedtak. Här har Arne sin arbetsplats. Eller en av dem. För nu var det jazz vi skulle tala om.
Dämpad John Coltrane genom rummet, Arne droppar namn som Putte Wickman, Dexter Gordon, Jesper Thilo, Bosse Kallström, Al Grey, Thore Skogman, Richard Boone, Berndt Öst, Eddie ”Lockjaw” Davis, Harry ”Sweets” Edison, Thomas Franck….. Det är en brokig samling och Arne har kompat dem alla.
Lika brokig är hans dialekt. Förklaringen kommer så småningom. Arne föddes i Lund för 68 år sedan, men familjen flyttade snart till Hässleholm. Pappa målarmästare på T4 och duktig amatörmusiker, såg till att sonen kom igång med sitt musicerande tidigt.
- Redan som liten knatte fick jag en orgel och lärde mig låtar som ”Lili Marleen” och ”Music, Music”.
Hos Godtemplarna i Hässleholm flödade Arnes musikaliska ådra allt ymnigare. Han spelade med i revyer, sjöng kupletter och lirade honky tonk på piano. Han tog lektioner också, men tröttnade på etyderna redan efter ett par år.
- Det ångrar jag än idag. Med lite större tålamod hade jag haft mycket till skänks senare i livet.
I stället prövade han några grepp på tenorsaxofonen och startade som 15-åring ett band med militärmusiker.
Ett par år senare slängde den förhoppningsfulle ynglingen iväg en ansökan om att få bli musikvolontär vid Jämtlands Fältjägarregementets Musikkår i Östersund. De sökte en klarinettist. Att han knappt rört vid träblåsinstrument bekymrade inte unge Arne. Mor gick och köpte en klarinett för 300 kronor och sedan bar det av norrut.
- Det var vår i Hässleholm, så jag äntrade tåget i lågskor och pepitarutig nylonkostym. Redan i Sveg insåg jag mitt misstag. Där låg isen på sjöarna. När jag klev av i Östersund var det full vinter, folk gick runt i ulstrar, skidbyxor och pjäxor och undrade vad jag var för en figur.
Åren vid I5 betydde mycket för Arnes musikaliska utveckling. Att han inte var någon klarinettist avslöjades snart nog, men han tilläts stanna som volontär och fick ett par trumstockar i nävarna.
- Vi övade trumma fyra timmar om dagen i två år. Efter några månader kände jag att något började hända. Jag kunde inte bara köra reveljen med full virvel jag kunde få det att svänga!
Spelningar som trumslagare inne på regementet följdes av spelningar ute på stan. Arne kom med i ett skolband. Som snart var världsberömda i hela Östersund. Ryktet om ett sjudande musikliv i den jämtländska metropolen nådde Stockholm och namnkunniga jazzmusiker började dyka upp. Högkvarter för alla sena jamsession blev Arnes kök i centrala stan.
Arne lämnade Östersund i mitten av 50-talet för att studera vid Teknis i Hässleholm. Han kom aldrig så långt.
Tack vare en av jazzmusikerna från huvudstan, basisten Sture Nordin.
- Han tyckte jag kunde hänga med hem till honom ett tag. I Stockholm var vibrafonisten Bosse Kallströn på jakt efter en trummis. Jag dit och provspelade – och sen blev det sommarturné upp till Norrland.
Första giget minns Arne mycket väl. 20.000 personer på torget i Sundsvall.
Han var så nervös att han fick kramp i vänsterbenet och hi-hat-foten. När den väl släppt var det dags för nästa prövning.
- I Bosses paradnummer ”Flying Home” skulle jag ha ett trumsolo. De andra lämnade scenen, jag körde några minuter och signalerade sen till dom att komma tillbaka. Men dom kom inte. Så jag fick fortsätta. Publiken började skratta för dom fattade ju vad som hände. Till slut blev jag så desperat att jag reste mig och började trumma på golvet mot kulissen och väste till grabbarna: ”kom nu då!”.
För ett par år återvände Arne till Sundsgårdens Folkhögskola i Råå. Men i Slutet av 50-talet blev det Stockholm igen. Gott om jobb, Arne blev flitigt anlitad av olika band bl.a. som vikarie. En hel vinter spelade han tillsammans med gamle Basie-trumpetaren Peanuts Holland på Upplands nation i Uppsala.
- Det skulle vara dans, men blev spisarkvällar. Och bra lät det! Jag råkade höra en inspelning som någon gjort på en trådbandspelare och kunde först inte fatta att det var vi.
Arne Maltéus levde livet. Han gled runt i olika konstellationer, han startade egen trio och fick rubriker i Bildjournalen; ”Ung trumslagare kapellmästare”. Spelningarna i Stockholm varvades med turnéer. På nyinköpt Vespa pendlade han mellan hyresrummet i Bromma och favorittillhållen inne i stan; Nalen, biografen Hollywood och Sturebadet. Mest av en slump halkade han in på en yrkesbana inom reklambranschen. Väl var det….
När Tommy Steel lirade i Kungliga Tennishallen var jag där också och spelade med Musse Rosenqvist. Vi gick in i en paus, såg och hörde tjejerna skrika hysteriskt och sa till varann ”Nu kan vi lägga av”,
Så han drog till Helsingborg, hittade sitt hus i Östra Ramlösa, satsade på egen reklambyrå –och lät trummorna damma igen. Inte förrän ett par år in på 70-talet skulle han lyfta fram dom igen. Det blev snurr på jazzen, med Charles Dickens som nav. Här spelade Arne Maltéus med giganter som Dexter Gordon och Harry ”Sweets” Edison. Och lärde sig en del nytt.
– Min spelstil hade alltid varit pang på rödbetan. En kväll sa Dexter Gordon till mig ”Du den här låten handlar om en månskenspromenad. Då kan du inte bara ösa på”. Efter det började jag lyssna in texterna och anpassa mitt spel efter dem.
Back to Country blir en lååång parentes och Jazzklubben en ny fast punkt i Arnes tillvaro. Här fortsätter spelningarna med de amerikanska och danska bjässarna parallellt med stora och små, långvariga och tillfälliga projekt. Här formas också Arnes Trio med Dage Jonsson piano och Niels Præstholm på bas. En konstellation med högt anseende, som bland mycket annat gjort en CD med AL Grey och Richard Boone och turnerat med Scott Hamilton.
– Jag är kompare och vill backa upp mina solister. Men förr var det sällan tal om att Arne Maltéus Trio skulle synas på affischerna. I dag kan jag säga till en arrangör att ”Vi kommer med en solist”.
Kaffet är slut för längesen. Men Coltrane ljuder ännu. ”My Favourite Things”. Och Arnes?
– Familjen och jazzen. I den ordningen. Tror jag…

Jazz i Smyge Jazzfestival

Jesper Thilo o Arne Maltéus Trio (Dage Jonsson p. Bo Stief b, Arne Maltéus dr.) Citat ur recensionen.......
”Jesper Thilo tillsammans med Arne Maltéus Trio stod för festivalens musikaliska höjdpunkt. Den gigantiske danske tenorsaxofonisten förekom märkligt nog inte särskilt mycket i marknadsföringen, men hans konsert blev ändå välbesökt för publiken som kommer till Smyge är både kunnig och påläst.
Ett danskt ess
De som upplevde Jesper Thilo live för något år sen i Trelleborg, då klarinettspelande förstärkning i Papa Bues Viking Jazz band vet vad det danska esset går för. Sen 1970-talet samarbetar Jesper Thilo med en trio som verkligen inte går av för hackor; Arne Maltéus, trummor, Dage Jonsson, piano, och Bo Stief, bas. Tillsammans med Thilo kanske den bästa konstellation jag hört genom åren i Smyge.”